torsdag 1 februari 2018

Inget allmänintresse, eller?


På tisdag eftermiddag startade den första av en rad 24-timmarsstrejker i Tyskland, med sammanlagt ca en miljon strejkande inom metall- och elektronikindustrin. Något som ingen mainstreammedia nämner med ett ord, d.v.s. att EU:s pengamaskin har grus i maskineriet, men det anses antagligen inte vara av allmänintresse för svenskarna. Kanske det rent av betraktas som "fake news" av mainstreammedia. Tyskland går ju som tåget, eller?

Nja, det är intrycket man vill att vi skall ha men jag har följt den tyska ekonomin under flera år och jag kan tillstå att det inte är direkt problemfritt. Främst är väl frågan om hur länge EU-länderna accepterar att upprätthålla den, högst uppenbara och påtvingade, protektionistiska hållning som lett till att majoriteten av alla produkter på marknaden inom EU är tysk. Tålamodet har börjat tryta allt mer i takt med ökningen av den tyska kannibaliseringen på många av de mindre EU-länderna. Problemet är omfattande och främst de öst- och sydeuropeiska länderna far väldigt, väldigt illa. Hållningen kan dock enkelt förklaras med att man tillämpar klassisk triage-politik, d.v.s. "störst kör först" och några små "skitländer" får gå under på kuppen. Allt för att rädda den större på de mindres bekostnad. Men, viktigt att betona, skall absolut ingen skugga falla över det tyska folket, de rår inte för det ruttna tillståndet i unionen, de är offer precis som befolkningarna är i alla EU-länder. 

I Sverige talar man om Tyskland nästan som det förlovade landet och mycket av bilden tror jag kommer från den charmiga tv-serien Kliniken (Die Schwarzwaldklinik). För svensken är Tyskland ett naturskönt, rent, miljövänligt och hälsosamt land där jämlikheten är hög, arbetslösheten är låg, lönerna höga och alla har fri sjuk- och tandvård. Bilden av ett strävsamt folk med hög arbetsmoral, ordning och reda är naturligtvis sann, men bilder har alltid en baksida, och baksidesmotivet kan stå i djup kontrast till framsidan. 

Vad som däremot inte exponeras är att det är ett faktum att den ekonomiska ojämlikheten i Tyskland ökar dramatiskt - klyftan har inte varit så avgrundsdjup sedan år 1913. Något som är ytterst oroväckande.

År 2014 ägde de rikaste 10 procenten i Tyskland 63,83% av alla tillgångar och blott 45 hushåll ägde tillsammans 214 miljarder euro - lika mycket som de fattigaste 20 miljoner hushållen tillsammans. Delar vi beloppen så ägde de 45 rikaste tyska hushållen 4,75 miljarder euro vardera, medan de 20 miljoner fattigare ägde 10 700 euro per hushåll. I dag tjänar dessutom mer än 40% av befolkningen mindre än de gjorde för 20 år sedan. 

Ungefär 3,5 miljoner tyskar tvingas ha mer än ett jobb för att klara av att betala det mest basala, som mat och hyra. Pensionsåldern är höjd från 65 till 67, samtidigt som folk slits ut och dukar under av stress och utmattning. De mest välbeställda har fått rejäla skattesänkningar medan flera yrkeskategorier istället fått lönesänkningar. Det ligger liksom i sakens natur att det man ger till den ena måste man ta från den andra, och huruvida det är rättvist eller ej har ingen  betydelse.

Den tyska massinvandringen tär på statsfinanserna, men i Tyskland, precis som här, är det nedskärningar och försämringar i välfärdssystemen som finansierar "flyktingarna". Arbetslösheten stiger och omkring 28-30% av den tyska befolkningen ligger under fattigdomsgränsen. Samtidigt sitter expeditionsministären i förhandlingar om att dubbla försvarsutgifterna till 60 miljarder euro. D.v.s. åtskilligt mer än NATO:s krav på 2% av BNP. 

Vad som ytterligare besvärar mig är årtalet 1933, och den som är en aning ekonomisk-historiskt bevandrad vet att begreppet "depression" kan ha mer än en innebörd. Har man dessutom koll på innebörden i begreppet demoralisering så vet man vilket pussel som håller på att läggas. Krafter är i rörelse, och jag gillar inte vad jag ser.

För övrigt anser jag att EU skall läggas ned.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar