fredag 26 januari 2018

Demoralisering och flykt


I det föregående inlägget, Kris och dopaminjunkies, avslutade jag med funderingen om de ökade talen för "psykisk ohälsa" verkligen handlar om det vi vanligen menar till vardags. D.v.s. personer som drabbats av psykisk sjukdom i någon form, t.ex. dem som lider av svåra ångesttillstånd och djupa depressioner. Inte bara personer som "mår dåligt" eller är "nere".

Själva begreppet "psykisk ohälsa" är problematiskt i sig, eftersom det är vagt, otydligt och inte definierar något direkt tillstånd eller sjukdom. Det fungerar som en "övrigt-rubrik" som man föser in allt möjligt under, för att det inte passar någon annanstans. Till slut är det fullt under "övrigt" och quick-fixen är att skapa rubriken "övrigt 2" o.s.v. Det man dock har viss koll på är att den "psykiska ohälsan" ökar, men inte vilken typ eller varför. Och så länge man inte frågar varför så får man heller inga svar.

Jag var i förra inlägget inne på om det kan vara så att mycket av det som definieras som "ångest" och "depression" i själva verket kan vara någonting annat. Något som kan ha sin grund i den hetsiga konsumtion av det rika utbud av beroendeframkallande aktiviteter och medel som står till buds. Kanske det inte är depressiva tillstånd det handlar om, utan existentiella?  Jag skall förklara vad jag menar.

Det jag åskådliggjorde i det förra inlägget var att vi lever i en kultur baserad på individualism,  konsumtion och behovet av ständiga dopaminkickar; ett behov som formligen exploderade under 2000-talet. Och det är mycket kontradiktoriskt att rastlöshet, vilsenhet, oro och "psykisk ohälsa" ökar dramatiskt samtidigt som vår "frihet" och våra "valfriheter" ökar. Onekligen ser det ut som att förändringarna i personlighet hänger ihop med den ökade valfriheten, teknikutvecklingen och det rika utbudet av "upplevelser". Alltså bör vi vidga perspektivet och lämna psykiatrikerna med dess piller därhän för att ge oss in på andra fält, om vi skall förstå vad som pågår.

De egenskaper som bl.a. driver konsumtionskulturen är girighet, individualism, materialism, hets, hyperkonkurrens, överkomplicering, stress och - skuldsättning. Alla dessa faktorer korrelerar negativt med psykisk hälsa och/eller socialt välbefinnande. Ju djupare människor dras ned i konsumtionsträsket - desto fler blir de negativa influenserna. Personligheten försvagas successivt, en bit i taget, förmågan att handskas med livet undermineras och grunden till eventuell demoralisering läggs. Passivitet, valfrihet och hjälplöshet har kört över kreativitet och behärskning. Och stabila egenskaper som lugn, tålamod, återhållsamhet och uthållighet har gett vika för bristande koncentrationsförmåga, överkonsumtion och extrem självupptagenhet. Den intellektuella tillväxten är lika med noll, eller mer troligt, minus.

Istället för att fastna i ett meningslöst utredande av den luddiga "psykiska ohälsan" anser jag att begreppet demoralisering och dess innebörd skall lyftas till granskning. Beklagligtvis associeras demoralisering med och används ensidigt för att beskriva psykologisk krigföring som militär strategi, inte för att beskriva hur cyniskt och omänskligt de ekonomisk-politiska och samhälleliga systemen utövar krigföring mot sina egna befolkningar.

Exemplen är otaliga, små och stora, men några alldeles färska exempel är att om du handlar billiga produkter från Kina, skall du inte komma undan att betala svensk moms. Postnord inför en avgift på 125 kronor per paket oavsett om det du handlat kostar 20 spänn, och momsen skulle ha blivit 5 spänn. Som svensk kan man undra då, om det verkligen kan vara rätt att du skall pungslås på avgifter medan lagstiftningen medger att den som tjänar miljarder inte behöver betala en krona i skatt över huvud taget. Det är helt legalt att placera förmögenheter i skatteparadis, och Sverige har inte för avsikt att ändra på det.

Är det demoraliserande att de med mest pengar slipper betala skatt? Ja, självklart är det det. Lika demoraliserande är den formliga explosion av våldtäkter på svenska kvinnor, vilket är ett typiskt medel som används i krigförande situationer. Är den rådande praxisen att fria gärningsmännen i våldtäktsmål demoraliserande? I allra högsta grad, eftersom kvinnor enligt lagen inte har något värde. Är det demoraliserande att bli kallad rasist, fascist, obildad, nazist och främlingsfientlig av "de goda" i samhället bara för att du undrar vad invandringen kostar dig som skattebetalare? Ja, naturligtvis är det demoraliserande. Är det demoraliserande att personer som uttrycker sin mening offentligt jagas av mainstreammedier och obskyra organisationer och förlorar sina jobb och får sina liv raserade? Absolut är det det. Är det demoraliserande att åldringar av besparingsskäl är undernärda samtidigt som ekonomiska migranter* försörjs till fullo av skattebetalarna? Ja, självklart är det demoraliserande.

Fler exempel behövs inte för att åskådliggöra att den största problemfaktorn i de "utvecklade samhällena" är just - demoralisering. Den syftar till att desorientera människor, göra dem vilsna, öka tvivlen och rädslan, osäkerheten och frustrationen, göra rätt till fel och tvärtom. Demoraliseringen går ut på att bryta ned människors psyken, deras minsta uns av självkänsla, deras kognitiva kartor. Den får människor att tappa tron på sig själva och på varandra, på regeringen, sjukvården och myndigheter, på polis, rättsväsende och på försvaret, på sitt eget land och på världen. På allt. Där står vi, och där är vi. Vi i de liberaliserade, frihetliga demokratierna.

Vem är fienden egentligen? Någon tjänar på en dopad värld...


*FN/UNCTAD: År 2011 var 85% av världens 214 miljoner "flyktingar" ekonomiska migranter som helt saknade skyddsskäl. I dag är siffran antagligen högre, men några nya rapporter har inte gjorts.

SR 2018-01-29: Allmänhetens förtroende för polisen och rättsväsendet fortsätter att minska
WHO 2018-01: What is gaming disorder?
World Economic Forum 2018-01-26: Suffering in silence: tackling depression
Daily Mail 2018-01-04: Violent video games like Call of Duty change young people's brains to make them less empathetic

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar